Mauro Scocco lyckas både äta kakan och ha den kvar. Han tar ogenerat till Stilla natt, slädvis med bjällerklang och till och med Viktor Rydbergs Tomten för att casha in på den lukrativa julmarknaden. Så träffar han udda distributionsavtal för att skylta skivan intill must och färdigkokt skinka i landets alla Coop-butiker. Han är till och med beredd att sjunga Ulf Lundell och att engagera Plura för en högtidlig vinterdiktsreciation, om hans egen folklighet inte skulle räcka.
Men jultema och möjlighet till snabba intäkter innebär inte att Mauro Scocco är beredd att kompromissa med det som är kärnan i hans musik. Hans popsånger är oklanderliga till komposition och arrangemang oberoende av årstid, och den breda radiorock han visar prov på i titelspåret är som gjord för radiokanaler där Niklas Strömstedt och Bryan Adams slåss om att lufta sina gamla hits. Han riktar sig till "alla därute som längtar" i en slickad ballad som inte drar sig för att sno ur uttjatade 10CC-hits, och han ser som vanligt till att fånga parsamhetens alla faser, här dock med ett sentimentalt rimfrostfilter över linsen. Texterna är fulla av plats-, tids- och (vare sig han vill eller inte) klassmarkörer, i synnerhet den snyggt orkestrerade balladduetten Jul på Grand Hotel, med Sarah Dawn Finer, eller ett varv till i Marriott Sky Bar i en eftersändning av förra albumets Julkort från New York.
Mauros fans behöver alltså inte vara oroliga att han skulle ha filat bort sina kännetecken för att passa julmarknaden. Det har han inte. Samtidigt kommer Konsummedlemmar som normalt inte tillhör hans publik men som traditionsenligt köper någon passande skiva inför varje julfirande utan tveksamheter att kunna ta till sig hans välbalanserade högtidspop.
Det är en smart uttänkt affärsplan, och den är exakt i sitt genomförande. Men trots att det känns utstuderat är det svårt att hålla distansen till en skiva som är så skickligt utförd, från en av landets bästa sångare (hör bara hur han dansar vokal ringdans runt en träig Tomas Andersson Wij i dennes Första snön är alltid vitast). Så på samma sätt som att vi accepterar tomten, trots att vi vet bättre, låter vi Mauro Scocco komma undan med sin scam. Det är ju ändå jul.
