Matt Berninger har gått solo för första gången och det man undrar är förstås: hur annorlunda låter sångaren utan sitt band? Svaret är inte så annorlunda. Men Serpentine Prison erbjuder ett intimare möte med Berninger än albumen med The National.
Berningers band har på senare år blivit allt mer episka, men här återgår sångaren till ett mer nedskalat sound. Om man exempelvis jämför med I Am Easy to Find, The Nationals senaste släpp, som andades storslagen 00-talsrock, känns Serpentine Prison mer opretentiös. Det är som att man istället för att se honom långt bort på en arenascen i en skock av tusentals besökare, bjudits ut till Matt Berningers landställe. Satt sig ner intill hans kakelugn medans Berninger och ett gäng kompisar skruvat på sina förstärkare för att lätta på de senaste grubblerierna.
Och då menar jag givetvis inte att något är slarvigt utfört här. Nej, det är en utomordentligt krispig produktion med välspelade instrument. Serpentine Prison är fint balanserad, ärlig gubbrock som Berningers basiga röst gör sig helt perfekt för.
