Först och främst; jag har som jag nämnt tidigare alltid haft extremt svårt för Markus Krunegård. Det är en orättvis och ogrundad ovilja kan jag erkänna, men under Krunegårds storhetstid gick jag i gymnasiet, och kunde inte gå genom en skolkorridor utan att höra Jag är en vampyr från en skruttig telefonhögtalare eller få en smäll av en tygpåse med hans ansikte på. Själv loopade jag 808s and Heartbreak, utvecklade en stark allergi mot svensk pop, och har tagit omvägar runt honom, Veronica Maggio och deras samtida likar sen dess.
Sedan släppte han, tillsammans med Patrik Berger under namnet BC Unidos, plattan Otro Mundo es Posible och jag blev lite ställd av det superhärliga släppet. Tyckte jag egentligen om Markus Krunegård? Nu sitter vi här med facit i hand; svaret är tyvärr nej. Jag hade ändå hoppats att få vifta med vita flaggan, men jag står fast vid 16 år gamla Sophies aviga inställning. Det var tydligen 100% Patrik Bergers förtjänst. Markus gör sin grej, och för någon som tycker om honom är det en stabil förlängning av tidigare verk. För någon som mig som tycker det är ganska tråkigt och förutsägbart är det tyvärr bara just det.
