Som producent bakom Amy Winehouse och Lily Allen har Mark Ronson uppdaterat gammal rhythm’n’blues och Motown-soul till hypermodern r’n’b-pop. Bakom Robbie Williams med en bredare målgrupp var tyglarna stramare och Mark Ronson en högst ordinär producent.
Därför är det förvånande att han väljer just den vägen för sitt eget album. Visst bjussar han frikostigt på både skarytmer, mäktiga blåssektioner och namnkunniga gästsångare, men han coverval av band som enkom är brittiska angelägenheter (Kaiser Chiefs, Coldplay och Kasabian), och hans nästan ängligt återhållna produktion tyder på att han mycket hellre vill bli bli Englands nästa folkkära underhållare än fortsätta som hip producent.
Charlatans The only one I know slaktas av just en överaktiv Robbie Williams, vars tjoande och tjimmande överträffar Thore Skogmans, och i The Smiths Stop me vävs obefogade Motown-citat in. Då är Ol’ Dirty Bastards insatser på Britneys Toxic avsevärt mer underhållande, men mer än en smart novelty-akt blir det aldrig.
Skivbolag:
Artist:
