I och med förra skivan, Baby dry your eye, slog sig Marit Bergman in i den svenska musikeliten. Kritikerna släppte all reservation och skivan fick ett enormt mottagande. Sverige älskade Marit Bergman 2004. Medelålders kritiker, dina föräldrar och unga indieflickor, alla ville de dansa som Marit Bergman och Cecilia Nordlund i videon till singeln Adios Amigos. Marit hade hittat något som sammanförde det svenska folket. Folkindien hade fortfarande ett grepp om den svenska musik- och klubbscenen. Det har förändrats.
Marit Bergman har också förändrats. Marit Bergman har på nya skivan I think it's a rainbow lämnat lättsinnet och euforin för allvaret. Det finns en sorgligare ton nu, ett dovt filter i blått som tonat ner skivans tio låtar något.
Det är särskilt påtagligt i nya Eyes were blue. En vacker liten sak med spöklika sågar och harpor och symfonier. De nya låtarna går ibland så långt från allsångsindien att de förvandlas till country. Today will be the day when the mourning ends är något från djupaste Nashville. Och där står Marit Bergman nu. Med ett väldigt amerikanskt uttryck och texter om ensamhet, sorg och att inte räcka till. Och jag uppskattar den nya, mindre uppspelta, Marit Bergman mer. Samarbeten med Gary Olson från Ladybug Transistor och Still flyin' och uppbackning av Frida Hyvönen, som är en lysande körsångerska, och nya titlar som Forever doesn't live here anymore, med en historia om förlorad vänskap och att lämna barndomen, har fyllt Marit Bergman med en intressant dynamik som jag har lättare att känna sympati för. Men det finns fortfarande sprickor som stör: infall av dålig engelska, handklapp och stundtals för stora avstånd mellan skickliga musiker och Marits indieröst. Hela hennes kropp och mentalitet har genomgått ett paradigmskifte. Nu är det bara det vokala kvar.Skivbolag:
Artist:
