Efter åtta år är albumet Svanesång det sista vi hör från Uppsala-bandet Mares, som meddelat att de lägger ner. Sorgsna fans fyllde kommentarsfältet med hjärtan, och efter detta album kommer jag nog kommentera några jag med.
Lagom till nedläggningen börjar albumet med låten Kevin, som totalt kastar om allt vad man trott och tänkt om Mares. Det är så långt i från sidenband i håret och stora scen på Gröna Lund.
”Han är goda vibbar, satisfyer pro” inleds låten, och trots att den instinktiva reaktionen var att jag avskydde det, piggar det upp. Jag gillar den nya ironiska Mares, även om det innebär att jag tvingas höra sådana referenser. Överlag märks det att bandet sitter på ett visst antal högskolepoäng i litteraturvetenskap, texterna är vassa och vackert skrivna.
Albumet har dessutom ett nytt sound, som är mer lekfullt och eget, och kanske till och med lite svårare än förut. Det hade varit väldigt lätt för dem att “sunnanvinda” sig genom ett helt album till, så det är skönt att verkshöjden trots allt är hög.
Musiken är mognare, och experimenterar med olika ljud och instrument, låten I min skugga är ett bra exempel på allt det. Soundet är mer akustiskt, och det låter inte lika proddat som deras tidigare släpp. Det är mer pretentiöst, i positiv bemärkelse. Mares är verkligen i position att sväva ut lite mer nu, och göra precis vad de vill, vilket de tar vara på.
Det finns ett djupt rotat kollektivt förakt mot hits, och det vill jag inte bidra till när jag pratar om Mares tidigare musik. Tacka vet jag allsångsvänlig sommarpop, men Svanesång är ett kliv i en annan, bättre, riktning. Det är synd att den nya Mares också är den sista.
Läs även: "Vi vill ha ett värdigt slut".