Mando Diao - Good Times

Patrik Forshage 00:00 10 May 2017

Mando Diao försöker vifta undan att de förlorat en medlem, men att döma av den Coldplay-banala arenapop som bandet oengagerat och pliktskyldigt här erbjuder har de samtidigt förlorat såväl sin förmåga som sitt omdöme.

Skivans upptempolåtar verkar skräddarsydda för maximerad målgruppsbredd på Spotify, lagom menlösa och rejält dumrepetitiva. Här och där i nittiotalsfläsket finns udda detaljer insprängda - något r’n’b-effekt, ett förskrämt gospelanslag eller ett tvillinggitarrstick lånat från Thin Lizzy(!) - konsekvent svårmotiverat och ingenstans fullföljt. 

Midtempolåtar som Voices on the Radio är rent sövande, men värst är balladerna. Där låter Björn Dixgård mer forcerad än någonsin, och det är svårt att avgöra om det är som allra värst när han väser fram sina brustet-hjärta-plattityder i Brother eller när han viskar sängkammarförförelser i Without Love, som måste vara en refuserad gammal Tina Charles-discodemo.

Det är verkligen inte konstigt att han längtansfullt väser ”I wanna feel something real” i Hit Me With a Bottle. Men då kan det finnas anledning att påminna om att också tristess och obehag är äkta känslor.

Läs även: Mando Diao tillbaka med skiva och turné.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.