Mando Diao försöker vifta undan att de förlorat en medlem, men att döma av den Coldplay-banala arenapop som bandet oengagerat och pliktskyldigt här erbjuder har de samtidigt förlorat såväl sin förmåga som sitt omdöme.
Skivans upptempolåtar verkar skräddarsydda för maximerad målgruppsbredd på Spotify, lagom menlösa och rejält dumrepetitiva. Här och där i nittiotalsfläsket finns udda detaljer insprängda - något r’n’b-effekt, ett förskrämt gospelanslag eller ett tvillinggitarrstick lånat från Thin Lizzy(!) - konsekvent svårmotiverat och ingenstans fullföljt.
Midtempolåtar som Voices on the Radio är rent sövande, men värst är balladerna. Där låter Björn Dixgård mer forcerad än någonsin, och det är svårt att avgöra om det är som allra värst när han väser fram sina brustet-hjärta-plattityder i Brother eller när han viskar sängkammarförförelser i Without Love, som måste vara en refuserad gammal Tina Charles-discodemo.
Det är verkligen inte konstigt att han längtansfullt väser ”I wanna feel something real” i Hit Me With a Bottle. Men då kan det finnas anledning att påminna om att också tristess och obehag är äkta känslor.
Läs även: Mando Diao tillbaka med skiva och turné.
