The Magnetic Fields

Emelie Thorén 10:05 14 Jan 2008

Fy fan vad tiden går, hörrni. Hajja, det är snart fyra år sedan Magnetic Fields släppte I, och som vi har väntat på en uppföljare. Nu är den äntligen här, Stephen Merritts säregna röst är sig lik och det är även välta väggar-melodierna. Största skillnaden är att allt numera är dränkt i en flod av distortion. Jag älskar det.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage.