Fy fan vad tiden går, hörrni. Hajja, det är snart fyra år sedan Magnetic Fields släppte I, och som vi har väntat på en uppföljare. Nu är den äntligen här, Stephen Merritts säregna röst är sig lik och det är även välta väggar-melodierna. Största skillnaden är att allt numera är dränkt i en flod av distortion. Jag älskar det.
Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!
WoodbineDen engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in |
Endless NightFörst det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast |
