Det var lätt att gilla det här Stockholmsbandets skeva och väldigt egna debutalbum Pink Gum med alla sina skavanker för två år sedan. Inför album nummer två har de samlat sig lite, och påstår i sitt pressmaterial att Endless Graffiti är ljudet av ett band som vill ta sin musik på större allvar. Men fan tro’t.
Tightare är det, det stämmer, och det leder till ett mer konsekvent garagepopigt sound direkt ur Nuggets instruktionsbok från 1960-talet. Den som vill kan välvilligt tolka den sliriga sologitarren som psykedelisk på något udda Television Personalities-sätt, och Gustaf Montelius har hittat ett tydligare eget tonfall i sin säreget veka röst.
Men det de tagit igen på karusellen förlorar de på gungorna, för med ökad säkerhet kommer minskad personlighet, och med fokus på ett stabilare sound verkar engagemanget i låtskrivande ha minskat. Endless Grafiti skulle behövt fler låtar av Rest Yr Skulls kvalitet.
