Martin Hederos och Mattias Hellberg skapade med bara piano och sång en av förra årets allra bästa skivor. Willy DeVille, Gram Parsons och Bob Dylan fick se sina sånger i spröda och oerhört känsliga versioner, och tillhör du de som fortfarande inte har skaffat albumet är du att gratulera - du har en stor upplevelse framför dig.
Men är det en idé som räcker för en skiva till? Håller konceptet för en andra skiva, eller klingar entusiasmen hos musiker och publik ut när nyhetens behag gått över?
Nja, vi är flera som är tveksamma. Hederos & Hellberg själva vill gå vidare istället för att upprepa sig, och har den här gången blandat upp sina tolkningar av andra artisters låtar med fem egna spår. Det är en förändring som är tveeggad. Visserligen gör det att [I]Together in the Darkness[/I] inte bara blir en upprepning - [I]Jurassic Park II[/I] - men samtidigt visar det obönhörligen varför Tim Hardin, Kris Kristofferson, Jagger/Richards och Neil Young är låtskrivarlegender, men inte Hederos/Hellberg. Klasskillnaden är tydlig.
Bland singer-songwritermaterialet smyger Hederos och Hellberg in två främmande fåglar. Bob Marleys [I]Concrete Jungle[/I] blir en samhällskritisk ballad värdig Woody Guthrie i Hederos och Hellbergs tolkning. Det stora utropstecknet, om man nu kan tala om det på en så lågmäld skiva, är livefavoriten [I]No Fun[/I]. Den låter minst lika desperat som i Stooges original trots att tempot är halverat och att instrumenteringen bara är ett försiktigt piano.
Skivbolag:
Artist:
