I Luke Haines musikskapande sätter enbart fantasin gränserna, och för en artist vars fantasi är fullständigt gränslös innebär det inga problem. Efter en räcka udda temaalbum om brittiska wrestlers, om (inte med) New York-rock från sjuttiotalet, med fabler om grannskapets rockare, med synthbaserade scifi-teman och med en miniopera om hur en känd brittisk nazist blir ihjälkörd av en Mark E Smith-imitatör på husvagnssemester (jodå!) släpper han för en stund tematiken här. Men han släpper absolut inte det galloperande berättandet.
I inledningsspåret är han till exempel Ulrike Meinhofs hjärna på rymmen ur sin glasburk, och sedan blir det bara knepigare när han försäkrar oss om att han inte är Vince Taylor och beskriver engelska frukostar med Bruce Lee och Roman Polanski. Han grubblar över identitetsfrågor iklädd sin nya bomberjacka, han skryter över att ha stulit Billy Connellys 40 år gamla vitsar, han sjunger en fullskalig hyllning till The Incredible String Band komplett med kazoo-solo och avslutar alltihop med alfabets-spaghetti.
Musikaliskt kastar han sig på samma sätt mellan syntpop, glam och folkpop, särskilt effektivt i det jublande revolterande titelspårets synthboogie och i den värdiga The Marc Bolan Blues. Men det är aldrig enskilda exalterande ögonblick som gör den galna genialiteten hos Luke Haines utan den halsbrytande vådlighet hans bergochdalbaneturer till skivor alltid innebär.
