Load

Det är långt ifrån all bra rock vars beskaffenhet lämpar sig förarenor där tiotusentals människor kan lyssna samtidigt. Rockband som spelarför allt större skaror fans och samtidigt försöker bibehålla vad man brukarkalla "glimten i ögat" lyckas sällan arena anpassa sina framträdanden utan att samtidigt förvandla dem till dagisunderhållning. Red Hot Chilli Peppers Globen-spelning häromsistens var ett nästan sorgligt exempel på detta. De rockartister vars charm en gång var att de slog ur underläge och som vi engång började gilla för att de framstod som sårbara eller arga har det inte direkt lättare. Att det är svårt att hysa empati för en artist som turnerar jorden runt med assistans av 200 scentekniker, kockar, frisörer, etcetera, säger sig självt. Hur många gånger Billy Corgan än river omkull sitt eget mikrofonstativ kan han inte ändra på detta. Typiskt nog så är det arena rockbandet framför alla andra Def Leppard som har kommit på det mest idiotsäkra sättet hittils då det gäller att fram mana medkänsla hos skivköparna.Deras senaste promotionturné bestod i en serie om tre unplugged-framträdanden i lika många världsdelar, på ett och samma dygn. Alltihop dokumenterades av TV och lagom till det sista framträdandet var alla i bandet trötta. Medlemmarna liknade plötsligt ett "kämpande" rockband så till den grad att man för ett ögonblick glömde såväl det faktum att de är ett gäng trista miljonärer, som miljö vidrigheten hos spektaklet. Bra rock och bra arenarock är två skilda saker. Bra rockband heter sakersom Brick, CIV och Rocket From The Crypt. Bra arenarockband heter Oasis. Eller Metallica. Betänker man hur dåligt självdistans, omkullvälta mikrofonstativ, ja i stort sett varje form av oberäknelighet, gör sig på stora arenor så förstår man snabbt vilken begränsning det innebär att vara ett arenaband. Inte ens inom den mest tvådimensionella hårdrocken hör det till vanligheterna att grupper etablerar sig på arenorna med hela sitt musikaliska förstånd i behåll. White Zombie var på god väg, men när de välkunde titulera sig arenaband stod det klart att deras musik aldrig skulle komma att utvecklas till mer än ett torftigt serietidnings soundtrack. Danzig är ett annat exempel på ett band som nått arenorna men berövats sin själ och idag, 1996, är det svårt att nämna ett hårdrockband som har klarat steget till den absoluta toppen elegantare än Metallica. Det skulle kännas löjligt att klaga över att de sedan länge övergivit thrashmetallen. Glöm inte att de fulländade sin thrash redan 1983 pådebut-albumet Kill 'em all som i mitt tycke fortfarande är det mest svängiga och raffinerade stycke thrashmetal som gjorts. Slayers Reign inblood får ursäkta. Metallicas femte album Metallica släpptes 1991 och kom att sälja i 15 miljoner exemplar. Gruppen gjorde hela tre världsturnéer med huvudsakligen materialet från Metallica i bagaget. Att det gnälls på ett band i den positionen är att betrakta som en av rockvärldens naturlagar. I fallet Metallica var det dock mest avundsjuka kollegor som gnällde - Slayers gitarrist Kerry King har ägnat de tre senaste åren åt att tala om sin egen överlägsenhet gentemot Metallica-gitarristen Kirk Hammet.Men frågan är om ens Metallicas mest konservativa fans hade anledning att vara besvikna över gruppens kursändring mot ett rakare och enklare sound.Metallica föregicks av 1988 års ...and justice for all, och vid den tidpunkten var det ytterst få som över huvudtaget brydde sig om gruppen.Historien om Metallica illustrerar således på ett utmärkt sätt att även en tvivelaktig utveckling alltid är intressantare än avsaknaden av utveckling.Inför uppföljaren till deras idag fem år gamla succéalbum har ryktena om ett nytt "bluesigare" Metallica fått hårdrockpress över hela världen att,med start redan i början av året, spekulera i exakt hur stor chockverkanden nya skivan skulle få. När man lyssnar på Load ter sig tanken på att någon skulle kunna chockeras av dess innehåll mest som oerhört komisk och att utnämna Metallica till ett modigt band på grund av att den nya skivan innehåller en och annan bluesslinga är att gå för långt. Likafullt befinner sig Load tillräkligt långt ifrån sin föregångare för att vi ska ha anledning att ta Metallicas medlemmar på fullaste allvar när de bedyrar att de inte känt sig pressade av föregångarens enorma försäljningsframgångar.Till den nya skivans förtjänster hör att den är det minst statiska de åstadkommit. Första singelspåret Until it sleeps är också det närmaste en vanlig rocklåt gruppen kommit hittills. Det mest imponerande med Load är islutändan den träffsäkra ledighet med vilken gruppen har förnyat sig.Tillräkligt mycket för att man ska kunna tala om en tydlig utveckling och tillräckligt litet för att högst noll procent av skivköparna ska få se sina förväntningar komma på skam. Precis vad man kunde vänta sig av ett rockband som sjuder av självförtroende efter att ha överlevt steget upp på världens största arenor. Att detta säger mer om arenans tvivelaktighet som rockmiljö än om Metallicas genialitet är en annan sak.