När gamla älskaren LL Cool J återkommer med sin nionde skiva undrar man lite stillsamt varför. Oftast känns [I]G.O.A.T.[/I] mest som LLs personliga (ekonomiska?) behov av att manifestera sin ikonstatus som rappare, storsäljare, hårding och älskare. Och han lyckas här och där, framför allt när DJ Scratch producerar.
Tonen sätter han redan i introt där han avfärdar gästspel på andras skivor - freestyling kostar sjusiffrigt - och utreder antalet platina han sålt hittills (10). Genomgående handlar hans bluesskryt mer om skivförsäljning, ägodelar och kvinnor än om sin musikaliska förträfflighet. Skivans första men långtifrån sista förförelse får vi ta del av i detalj på [I]Imagine That[/I], och senare utsätts stönande sångerskan Amil för så grov telefonsex på [I]Hello[/I] att låten aldrig kan bli den radiohit den borde kunnat bli. Även [I]Take It Off[/I] på samma tema har alla förutsättningar att bli ihågkommen.
[I]LL Cool J[/I] samplar Screaming Jay Hawkins, och här är LL slickad, snygg och mycket underhållande, särskilt när han försöker imponera på sin date genom att nämna att det kanske kan bli aktuellt med en efterfest i R Kellys hus uppe på kullen. [I]This Is Us[/I] är ljuvlig r'n'b med Carl Thomas, men jag sätter den lite i halsen eftersom texten är en regelrätt tillrättavisning av hans kvinna, som ifrågasätter att han kommer hem sent. "You ought to appreciate sharing."
Här och där ger sig LL Cool J hän i rena excesser i Old School, som på [I]Farmers[/I] med Tikki Diamondz. Det funkar riktigt bra, men allra bäst är hans hårdare moderna försök. [I]Homicide[/I] skulle kunna vara ett soundtrack till psykologen James Garbarinos bok [I]Pojkar som gått vilse[/I], som skildrar ett "toxic society" dit varken ambulanser, taxichaufförer eller pizzautkörare vågar åka, och där polisradion prioriterar räddning av katter i träd i ett lugnare område. Där fascinerades den sjuttonåriga LL av den lokala crackdealarens rena yta och feta plånbok i en skitig värld. [I]Queens Is[/I] har ljudet från en mantelrörelse för att markera takten, och [I]Can't Think[/I] är hård New York-hiphop, med scratch och catchy omkväde.
Gästlistan är lång, och rymmer namn som Snoop, DMX, Kelly Price, Method Man, Redman och Funkmaster Flex, men den starkaste spotlighten lyser hela tiden på LL Cool J, som sig bör. Frågan är dock hur han ska fortsätta efter den här summeringen? Ska han likt rockens giganter släppa ett storsäljande album i samma stil vart tredje år, eller gå i musikalisk pension för att i stället satsa på sin spirande filmkarriär? Jag skriver kanske inte under på hans anspråk att vara [I]The Greatest Of All Time[/I], men visst är han en vital veteran, som vore ett tillskott på vilket lokalt PRO-möte som helst.
Skivbolag:
Artist:
