Det var med Little Jinders första platta på svenska, hennes självbetitlade släpp från 2014, som jag föll handlöst. Jag loopade plattan så mycket att nästan alla mina minnen från den tiden är till ljudet av hennes musik. Vita bergens klockor, Inga e som vi e, Nått e väldigt fel. Alla spår skapade enorma fysiska reaktioner i mig, från eufori till djup melankoli, och växte ihop med mina egna upplevelser. Att byta till svenska var därför inte bara ett genidrag för Little Jinders karriär, utan gav också mig textrader jag fortfarande tänker på ofta.
Jag minns att du var hon en gång
Som lärde mig att orka sånt
som krossat vem som helst
Jag berättar detta för att förklara att min kärlek till Little Jinders musik till stora delar varit beroende av en känsla av samhörighet. Av att relatera till texterna, och av den där magiska känslan av att någon sätter ord på mina tankar på ett sätt jag aldrig kunnat själv. Det är nu det blir lite problematiskt för mig. Med den nya plattan och dess öppningsspår Hejdå tar Little Jinder nämligen avsked av den artistpersona jag älskat, och meddelar att hon tänker slänga sig ut på nya vatten. Riktigt vilka vet hon inte ännu, men efter livskriser och livserfarenhet är Little Jinder redo för något nytt.
Jag hade inte samma reaktion till det här släppet som jag haft till hennes tidigare, och fick fundera ett tag på om Little Jinders nya platta inte var lika bra som hennes tidigare, eller om det helt enkelt var så att jag bara inte relaterade till musiken i samma utsträckning längre. Jag kom fram till att det handlar om det senare. Hon sätter inte längre ord på just mina tankar, men hennes textförfattande är lika självklart poetiskt som tidigare och hennes förmåga att skapa hits lika vasst.
Det är bara jag som måste hitta en ny person som kan omvandla mina livserfarenheter till musik.
