Det känns som om det var två hundra år sedan, men det är inte ett dugg svårt att komma ihåg. Åren 1980-81 gjorde Eldkvarn långt över två hundra spelningar - tänk så mycket svett, bränt gummi och fettdrypande skitmat; så många skratt och så många solkiga efterfester! - och blev på kuppen en livsfarlig, fullständigt oantastligt brinnande rock'n'rollmaskin. Som gjorde oss lyckliga, som förde oss samman i en hemlig klubb; som blödde över alla scener, som rockade med den där självklara, självsäkra attityden som ingen riktigt kan förklara var den kommer ifrån och som bara ett fåtal får sig given. Jag såg fler spelningar än vad som var nyttigt för min mentala hälsa, men jag önskar ändå att det hade varit många fler. Eldkvarn var i denna stund det bästa svenska band som någonsin ställt sig på en scen, drivet av en kraft och en energi som inte tycktes ha något slut. Ingen, inget, inte en jävel kunde stå i vägen för detta band.
Sedan körde de in i väggen.
Det var kokain och det var mitt-i-livet-kriser, det var missriktade och ängsliga försök att hitta musikens tidsanda, det var osäkerhet och osämja, det var vägens leda och det var säkert skrivkramp och stelnade produktionsformer. Det blev usla plattor, det blev halvdana plattor, det blev en och annan riktigt bra platta. Men det blev, åtminstone för mig, aldrig det samma igen.
Förrän nu, men på ett annat sätt. [I]Limbo[/I] är den första Eldkvarnplatta jag förbehållslöst och omedelbart tagit till mitt hjärta sedan [I]Genom ljuva livet[/I] för 18 år sedan. Förklaringarna kan vara många, men den viktigaste är naturligtvis att det är den bästa platta de gjort sedan dess. Kanske den bästa de någonsin gjort. Inte minst för att den så naturligt lägger sig tillrätta i det faktum att den är gjord av ett band som spelat tillsammans i snart 30 år, som inte skäms för detta, som skiter i om den musik de gör är rätt eller fel, ute eller inne. Och som just därför har skapat musik som är tidlös, innehållsrik, vacker och samtidigt stillsamt kaxig, enbart i kraft av sin avspända nonchalans och uppenbara egensinnighet.
Det är en platta som är väldigt lätt att älska. Plura har skrivit ett gäng gnistrande låtar. Välkonstruerade, koncentrerade, avskalade alla oväsentligheter i såväl texter som musik. Hantverksskicklighet och känsla i sömlös, euforisk förening. Han sjunger dessutom som ni sällan hört honom sjunga. Likt, men ändå så olikt. Med en soulmans totala inkänning och en bluesmans lätt cyniska livsvisdom. Han säljer sina texter om "allt det här som är så svårt" med ett skevt leende och ett löfte om bättre tider, ännu bättre kärlekar. Bandet ger honom precis det stöd han förtjänar.
Plattan är också en produktionsmässig triumf. Peter LeMarc har kastat ut de slitna manéren och reducerat ner uttrycket ända in till låtarnas själ. Och han har tillsammans med teknikerna Dagge Lundquist och Linus Larsson skapat ett lite skevt och rostigt sound som är helt nytt för bandet, men aldrig låter sökt. Det är förtätat och genommusikaliskt, men med en skrapig sorglöshet på ytan och ett sväng lika naturligt som harmoniska andetag i botten.
Det låter som ingenting ni tidigare hört med Eldkvarn, det låter ändå som inget annat än Eldkvarn, det låter precis som Eldkvarn ska låta 1999.
Det är den bästa platta de någonsin gjort.Skivbolag:
Artist:
