LifeTime

Om du säger något negativt om Terry Callier blir du jagad av 200 flöjtjazzentusiaster som skriker: Gilles Peterson! Mad Mats! Tommy LiPuma!". Men faktum är att det är hög tid att sätta in Terry Callier i ett mer sansat sammanhang. Det bör verkligen understrykas att innan skivbolaget Acid Jazz 1991 återutgav Terry Calliers [I]I Don't Want To See Myself (Without You)[/I] hade faktiskt ingen hört talas om Terry Callier. Det bör också understrykas att i det svarta USA har Terry Callier alltid varit en ytterst perifer figur; där har han aldrig räknats till de stora. Men efter att det vita London ­ som alltid älskat att jaga sällsynta soulskivor - började kränga obskyra Terry Callier-LP för 100 pund styck, så har dock historien plötsligt reviderats och rejält skrivits om. Plötsligt blev Terry Callier namnet på allas läppar. Hans status tycktes bara bli större och större för varje gång han nämndes. Terry Callier fick till slut till och med skivkontrakt för första gången på 15 år och gjorde i fjol en fin comeback med albumet [I]Time Peace[/I]. Kulmen nåddes när en svensk dagstidning i samma veva beskrev Terry Callier som "en av soulmusikens verkliga legender". Ursäkta, men har någon hört talas om perspektiv? Fakta: Terry Callier är en sympatisk artist som gjort några riktigt bra plattor vilka med tiden råkat bli väldigt sällsynta. Det är ­ tyvärr ­ hela den sanna historien. I samband med att så kallat klassiska Terry Callier-album, som [I]What Color Is Love?[/I] och [I]I Just Can't Help Myself[/I], nu har återutgivits på CD, så kan man nyktert konstatera att inte ens vad det gäller Chicagos musikscen tillhörde Terry de största. Jämför med andra Chicago-artister som Jerry Butler och Tyrone Davis; det handlar om klasskillnad. Att just Terry Callier råkade bli den som länge varit bortglömd betyder inte han är ett geni som musiker; något som också hans nya album nästan genant påminner om. [I]LifeTime[/I] låter som soulig västkustjazz spelad av musiker som är så skickliga att de inte kan låta bli att påminna om det vid varje taktbyte. Det är scatsång och kristallklara Kenny G-lika solo på saxofon. Texterna är som bäst new age-funderingar kring livet, som värst politiska manifest som mest påminner om något dvärgarna kunde ha dansat runt i [I]Spinal Tap[/I]. Direkt tragiskt blir det när Terry Callier till slut beslutar sig för att göra en ny version av det lilla mästerverket [I]I Don't Want To See Myself (Without You)[/I]. Då blir det plötsligt uppenbart hur blekt det nya materialet är och hur osäker och bortkommen han låter.