När Eric Gadds [I]Why Don't You, Why Don't I[/I] dök upp på brittiska modern soul-samlingen [I[Soul Togetherness 2001[/I] var det inte många svenska soul-henrikar som förstod någonting. Vad hörde Ralph Tee och Richard Searling i vår folkparksstjärna? Well en hyfsad two-stepper, men inte så mycket mer kom vi sen på efter att chocken lagt sig. De hade helt enkelt fel. Då deras etikett Expansion alltid haft en fäbless för den slickaste sidan av soulmusik och en del så kallad smooth jazz (musik med mycket saxofon-solon) så var det egentligen inte så konstigt men nu samsades [I]Why Don't You, Why Don't I[/I] om utrymmet med en så grym 70-talspärla som John Valentis [I]Why Don't We Fall In Love[/I]. Det är som att sätta Benzinos [I]Rock the Party[/I] bredvid Missy Elliotts [I]Work It[/I] på en samling med de bästa hiphoplåtarna 2002.
Jag tror att det här nån slags musikfascistisk inledning (och det blir snart värre) som jag var tvungen att få ur mig och jag vet inte riktigt vad det har med den här skivan att göra förutom att just Eric Gadd har en engelsk motsvarighet i Lewis Taylor. Men den soul som Gadd ersätter med radiopop ersätter Taylor med rockiga elgitarrer. Annars är de inte så värst olika. Och i slutändan funkar det inte riktigt för mig. Välj sida. Ska du göra något gör det fullt ut. Var rock. Eller var soul. Var gärna soulful rock (Badly Drawn Boy), men inte så gärna rockig soul. Det har alltid varit min åsikt. Lewis Taylors mellanting funkar på enstaka spår, men ingenting kommer i närheten av [I]Bittersweet[/I] och [I]Whoever[/I] från debuten 1996.
[I]Stoned Part 1[/I] släpptes den 21 oktober i England på Taylors egna etikett Slow Reality eftersom han blev droppad av Island för att han var för okommersiell. I Sverige hade nog Lewis Taylor åkt på folkparksturné mest hela tiden.
Skivbolag:
Artist:
