Jag älskar tanken på ett band som Ladybug Transistor. Deras skivomslag badar i blommor, tecknade fåglar och bilder som påminner om den mer technikolorerade sidan av 60-talet -- solskenspop och inte en prozac-bieffekt så långt ögat kan nå. Sångaren -- och den gamla pianostämmaren -- Gary Olson har dessutom en röst som styrker alla (mina konstiga) teorier om hur effektfullt det kan vara att bara sjunga, helt okonstlat, utan att anstränga sig eller förefalla som om man bryr sig nämnvärt. Och ovanpå allt annat så känns livet faktiskt lite lättare tillsammans med Ladybug ibland.
Men sex sånger in i [I]Argyle Heir[/I] (vad är poängen med alla konstiga namn och vad är för resten en ladybug transistor?) så trasas alla fjärilsbesökta drömmar sönder. En tjej (tyvärr inte ens är i närheten av vare sig Nico eller Young Marble Giants Alison) sjunger plötsligt småfalskt och teatraliskt över cabarétmusik. På trummor hör vi Duracellkaninen och på positiv: en varietéapa som vevar på för glatta livet.
Vad är det som är så svårt med att göra soft rock idag utan att hänfalla till kitsch, känna sig tvungen att Loveboat-orkestrera, flirta ohämmat med gammeldags vals och/eller utveckla ett klart ohälsosamt förhållande till flöjten? Jag begriper det inte och det är synd, för när Ladybug håller sig i skinnet lite grann är de ett fantastiskt litet band.
Skivbolag:
Artist:
