När jag var 21 år gammal flyttade jag till Pennsylvania, USA (lång historia, vi tar den en annan gång). Jag bodde i en liten stad inte långt från Kurt Viles hemstad. Där blev det aldrig vår, jag höll på med konst och allt jag ville var att leva i en indie folk-musikvideo á la Fleet Foxes/Lou Reed/Kurt Vile. Hade jag bott kvar i “rural america” nu när Bottle It In släpps hade den varit soundtracket till mitt liv. Dvs om mitt liv såg ut på följande vis: jag är en ensamstående mamma i en stuga utan värme. En gammal gumma berättar om vargen som vandrar om nätterna på min mark. Jag börjar dricka rödvin kl 16 varje dag.
Kurt Vile är skicklig på att få fram det vackra i vemodet och sorgen. Det finns något gammalmodigt med Vile, han sjunger om havet, döden och kärlek på ett sätt som sällan förekommer nuförtiden. Han använder ord och fraser som dryper av den amerikanska landsbygden och det får mig att känna mig som en pretentiös jävel. Jag tror inte musik behöver vara svårt. Jag tror Kurt Vile gör rätt. Bottle It In är en jättefin skiva, men jag hade önskat mig mer äventyr. Majoriteten av spåren på skivan känns som en glimt in i en ensam sfär, inget stort händer men lyssnaren känner trots det av smärtan. Det bästa med Bottle It In är Kim Gordons akustiska gitarr på Mutinies och låtarna Hysteria, Bassackwards, Skinny Mini samt Cold Was The Wind.
Och förresten! Visst låter öppningsspåret Loading Zones som Bruce Springsteen? Jag kom inte på vilken låt men det gör inte så mycket.
