Kurt Vile - Bottle It In

Tina Rosenfink 00:00 9 Oct 2018

När jag var 21 år gammal flyttade jag till Pennsylvania, USA (lång historia, vi tar den en annan gång). Jag bodde i en liten stad inte långt från Kurt Viles hemstad. Där blev det aldrig vår, jag höll på med konst och allt jag ville var att leva i en indie folk-musikvideo á la Fleet Foxes/Lou Reed/Kurt Vile. Hade jag bott kvar i “rural america” nu när Bottle It In släpps hade den varit soundtracket till mitt liv. Dvs om mitt liv såg ut på följande vis: jag är en ensamstående mamma i en stuga utan värme. En gammal gumma berättar om vargen som vandrar om nätterna på min mark. Jag börjar dricka rödvin kl 16 varje dag.

Kurt Vile är skicklig på att få fram det vackra i vemodet och sorgen. Det finns något gammalmodigt med Vile, han sjunger om havet, döden och kärlek på ett sätt som sällan förekommer nuförtiden. Han använder ord och fraser som dryper av den amerikanska landsbygden och det får mig att känna mig som en pretentiös jävel. Jag tror inte musik behöver vara svårt. Jag tror Kurt Vile gör rätt. Bottle It In är en jättefin skiva, men jag hade önskat mig mer äventyr. Majoriteten av spåren på skivan känns som en glimt in i en ensam sfär, inget stort händer men lyssnaren känner trots det av smärtan. Det bästa med Bottle It In är Kim Gordons akustiska gitarr på Mutinies och låtarna Hysteria, Bassackwards, Skinny Mini samt Cold Was The Wind.

Och förresten! Visst låter öppningsspåret Loading Zones som Bruce Springsteen? Jag kom inte på vilken låt men det gör inte så mycket.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!