Silent Shout är något ytligt och direkt som jag gärna skulle ha mer att säga om. The Knifes tredje skiva är ju en mörkare uppföljning på alla eurokaskader och oljefatsfester som blev P3 och kultursveriges elektroniska frigörelse - skivan som var färgglad på in- och utsidan och hette Deep Cuts. Nu är allt istället "Svart. Död. Svart." som Olof Dreijer sa till mig före jul. Som rockjournalist ser jag såklart det som ett oerhört ställningstagande. Olof och Karin tänker nog annorlunda.
Om man tänker att The Knife verkligen bryr sig om sitt sammanhang kan till exempel första singeln och dess video tolkas som ett introvert och truligt svar på all svensk kärlek. Ännu ett test på vad musikläggare egentligen orkar gå igång på. Men även om ljudet bytts från euro och trance till minimalistisk och monoton techno så är summan av varje låt fortfarande en extrem popversion av sina influenser.
Olof och Karin pratar om att de vill vara berättande och skapa alternativa verkligheter med den här skivan. Jag tror de lyckas hela tiden. Det blir nog inte lika många efterfester på Söder till Silent Shout som det blev till Deep Cuts, men i dag blir det inte lika många efterfester överhuvudtaget för mig.
När jag lyssnar på Silent Shout vill jag vara femton år och ha problem. Sitta och svettas medan jag laddar ner den, innan någon har hunnit kommentera och analysera, och verkligen Förstå de brottstycken av en berättelse som Karin Dreijer sjunger. Säga att det här är min skiva, jag kan vara som en konstig mardröm om ni vill. Silent Shout är något man vill ge bort till sig själv i present och säga att allt är glasklart, fastän det aldrig kommer vara det.Skivbolag:
Artist:
