Att Karin Dreijers röst skulle vara ansträngd - eller ansträngande - är bara en av många vanföreställningar hon fullkomligt pulvriserar redan på [I]Deep Cuts[/I] första vers. Det var snarare länge sedan jag hörde någon låta så otvungen som Karin Dreijer, oavsett om hon är i högklackat eller mustasch. Albumtiteln till trots så sker hennes könsbyten digitalt, långt ifrån kirurgknivar och hormonbehandlingar. Behöver ni höra det från en snubbe för att tro på det? Ok, det går att ordna. Voice transformer aktiv.
"I keep my dick hangin' out of my pants, so I can point out what I want". (Hangin' Out). "I am a cop, shut up, I piss in your mouth"(The Cop).[/I]
Själv tycker jag att det är ännu effektivare utan effekter, när oktaverna är svindlande höga och smälter in synthen, som på duetten [I]You Take My Breath Away[/I] med sällskap av First Floor Powers Jenny Wilson, och med raderna: "Before I knew about the equality way, I wanted to get laid to Take My Breath Away". Och där tillintetgörs en annan osanning: den som säger att allvarliga budskap måste föras fram med ett motsvarande allvar, för att kunna tas på allvar. Karin och Olof Dreijer skulle kunna sätta Norra Brunn på världskartan på bara minuter, men viktigare, ett liveset med dem innan Germaine Greer intog podiet i D.A. Pennebakers Town Bloody Hall, hade förmodligen inneburit en bra mycket fåordigare Norman Mailer.
Som om inte det vore nog så är [I]Deep Cuts[/I] ett enda stort Flashdance-spagat för synthpopens upprättelse, som på senare tid har fått tampas med lite för många tondöva våldtäkter och patetiska bidrag från gamla Bananarama-medlemmar och gamla Bananarama-fans. I fallet The Knife känns den syntetiska inramningen nämligen just bara som rätt inramning, inte som en väluttänkt mediastrategi, och trots att Miss Kittin nämns som influens så finns det inget strömlinjeformat i de bitvis funkiga, bitvis uniforma arrangemangen. Med alla "I could fuck your brains out, but I am not interested in that life" inräknade så är skivan inte bara smart och sexig, utan varm, nästan organisk och en smula japansk (snarare än till exempel kall, nästan nazistisk och väldigt tysk).
Finns det någon rättvisa i världen så får [I]Deep Cuts[/I] Örjan Hulthén att vilja äta upp sin hatt, fast jag befarar att The Knife just har gjort en hel skiva som handlar om att det inte gör det.Skivbolag:
Artist:
