Jag vet inte hur det funkar i branschen, men är det så att det slits i artister för att få använda deras musik som filmsoundtrack? Är det just nu dragkamp mellan samtliga coming of age-regissörer? Albumet Swedish punk är nämligen så mycket nostalgisk indie-pop att det nästan är rekord.
Danska Kindsight har nischat sig starkt, och det är alltid skönt. Redan i introspåret Weekend Thieves är det tydligt vad man har att vänta sig. 90-tals inspirerad och inte så tillrättalagd poprock, som låter som om den är inspelad i någons garage. Trummorna får vara lite skräniga och sången har satts på en tagning, får man åtminstone tro.
Just sången är Kindsights absolut vassaste tillgång. Nina Hyldgaard Rasmussens röst är vacker och skör, och gör väldigt mycket för albumet.
Med det sagt blir det då aningen tråkigt när bandet faller i den klassiska indiefällan på låten Trampoline to Me, där sången är avmattad. För den som är insatt i terminologin finns det säkert ett ord för det, men i brist på annat låter det burkigt. Det låter fortfarande fint, men för just Kindsight blir det ett slöseri av deras tillgångar. Det finns redan tillräckligt många band som gör samma sak, och som förmodligen inte kan bättre.
Låten Laughing Wood, en gitarr-ballad, är ett exempel på raka motsatsen. Sången är rå, klar och så krispig indiepop tillåts att bli, med en lika klar och krispig akustisk gitarr, och de allra flesta låtarna på albumet följer samma lyckade mönster.
Swedish punk visar på hur varierade Kindsight kan vara. Avskalade ballader varvas med rockiga refränger, och instrumentala nästan stökiga ljudmattor varvas med tydliga lättsmälta melodier. Det görs med finess, och gör att de inte klumpas ihop med alla oändliga indiepoppare där ute. Man hade nästan velat unna alla en sådan här debut.
