Tänk dig Lawrence och hans Denim, fast utan ironi. Tänk dig en extrem och onormal stad, utslängd mitt i intet, där ett frikyrkligt gäng grabbar förälskat sig i mosters 70-talssinglar med Alvin Stardust och Marc Bolan. Tänk dig att samma grabbar i sitt sökande efter det ballaste brittiska från 80-talet blev lurade av äldre syskon att tro att det var Duran Duran och ABC som varit de coola indiebanden. Tänk dig sedan att dessa grabbar sedan klipper sig i fåniga frisyrer, går lös i morsans sminkväska och startar ett band för att försöka härma alltihop, och skriver enkla poplåtar med de billigaste texter vi hört sedan Scissor Sisters.
Nej, det handlar inte om Jönköping, och det handlar inte om The Ark. The Killers kommer från Las Vegas, där Brandon Flowers, jodå, så heter han, namngav sitt band efter det fiktiva bandet i en New Order-video. Med alla de pusselbitarna, och dessutom en rejäl skopa syntar, uråldriga stråkmaskiner, sexuell ambivalens och tillkämpad brittisk accent är det som upplagt för katastrof.
Men The Killers har låtar som faktiskt är killers. [I]Jenny Was A Friend Of Mine[/I] är en smart poplåt med en baskrok som fastnar direkt och syntsjok som inte hörts sedan Simple Minds dagar. Missa inte heller singlarna [I]Mr Brightside[/I] och fantastiska [I]Somebody Told Me[/I] med en av de mest utstuderat cheesiga refrängerna någonsin ("Somebody told me that you had a boyfriend, who looked like a girlfriend that I had in February of last year, It's not confidential, I've got potential").
Det är förstås dömt att gå överstyr. [I]All The Things That I've Done[/I] bygger upp ett crescendo där till och med en gospelkör ryms, för att sjunga den inte alltför fyndiga raden "I've got soul but I'm not a soldier". Men eftersom till och med en sådan pinsamhet klämts in i en smart poplåt förlåter vi det.
Precis som Las Vegas erbjuder inte The Killers några intellektuellt utmanande aktiviteter, men väl hypersnygg yta och förförande förströelse.
Skivbolag:
Artist:
