Det är så löjligt enkelt att kapa Kent. Intetsägande, mittpåvägen, storvulna, banala, otidsenliga, diviga, giriga
– invektiven stockar sig i halsen på de belackare som hatar Kent med samma intensiva glöd som deras okritiska fans älskar dem. Men även om de flesta invändningarna har någon form av bäring räcker de inte för att avfärda Kent. Där finns nämligen något mer dessutom. Kanske kan vi kalla det ärlighet?
Jag tror nämligen att Kent är genuint ärliga i sitt uttryck, i allt från Jocke Bergs allra mest intetsägande klichéer till de mest synthdramatiska stadiumbombasmerna och discostråkarna, och att Kent själva är de som förundras allra mest över hur landets enda överlevande postpunkband kunnat gå och bli folkkära.
Ta bara det här med att Jocke Berg redan i skivans allra första vers namndroppar en låttitel av det gamla pregrungebandet Buffalo Tom, som med största sannolikhet är helt okända för 99% av såväl Kents fans som för deras belackare. Vore det ett försök att etablera alternativcredd så missar det målet helt, men det är sannolikt inte heller avsikten. Istället handlar det om att Buffalo Tom någon gång har varit en väsentlig del av Kents värld, kanske lika stor som de där U2 och DM som folk i tid och otid kommer dragandes till dem med, och därför får Buffalo Tom plats i deras text.
Ta det här med den retoriska sucken om ”Vem bryr sig om 90-tal” i Ismael, där svaret är så omedelbart uppenbart. Ta bara det här med att de obekymrat namngivit den låten från Klas Östergren, själva sinnebilden för gymnasialt svårmod, och musikaliskt låter sig inspireras tillbaka av Markus Krunegård, som så tydligt låtit sig inspireras av Kent.
Allt det handlar om ärlighet, inte om poser. Allt det bidrar till att göra Kent mänskliga. Allt det bidrar till att göra deras snabbinspelade och hastigt släppta spontanalbum till ett av deras allra bästa.
Skivbolag:
Artist:
