Ärligt talat, hur många är det som kan nämna en låt från [I]Angels With Dirty Faces[/I], Tricky-albumet som kom förra året. För varje projekt Tricky har varit inblandad i efter [I]Maxinquaye[/I] har han blivit allt mer svårlyssnad, och med undantag för enstaka stunder av klarhet, som Terry Hall-duetten [I]Poems[/I] med Nearly God, är hans tre andra album ganska onödiga. Men [I]Maxinquaye[/I] låter fortfarande som ett mästerverk. Det är funkigare, vackrare, mer varierat och så kändes det förstås mer nyskapande än allt som hände efteråt.
Jag har gett [I]Juxtapose[/I] en väldigt ärlig chans och var riktigt nyfiken på hur samarbetet med DJ Muggs och Ruff Ryders-grabben Grease resulterat, men skivan går faktiskt rakt över mitt huvud. Det har hänt något med Trickys maniska sätt att sjunga, det låter inte längre maniskt som i passionerat, utan maniskt som i en alkis som tjatar om att få din kölapp på Systemet. Man vill helst av allt gå därifrån. Och jag saknar verkligen duetterna med Martina. Det var ju faktiskt hon som gjorde [I]Maxinquaye[/I] så bra. Här får vi nöja oss med engelska rapparen Mad Dog och någon brud som heter Kioka, båda två lämnar mig lika oberörd som de hattiga breakbeats som ackompanjerar dem. Så länge man jämför allt Tricky gör med hans debutalbum blir man lätt besviken, men de gånger han får till funken så känner jag det, och här gör han det inte, oavsett vilka förväntningar man har.
Folk som diggade rocken på Massive Attacks [I]Mezzanine[/I] kommer säkert uppskatta alla gitarrer på [I]Juxtapose[/I] (det är faktiskt ganska coolt att Muggs producerat en låt som mest påminner om Sebadoh). Själv måste jag nog erkänna att jag redan tillbringat min sista minut med den.
(Skivan släpps den 16 augusti.)
Skivbolag:
Artist:
