På Jonas Lundqvists andra soloalbum smälter två distinkta traditioner av Göteborgspop ihop för vad som känns som första gången någonsin. Dels Håkan Hellström-traditionen av bittra poplåtar med vackra melodier och sång som kommer från hjärtat och går rakt in i lyssnarens. Dels Studio-traditionen av instrumental dubgroovig indierock med tusen fascinerande ljud som svävar omkring lätt och ledigt – men med exakt precision – i en magisk grotta. Anledningen är att skivan producerats av Rasmus Hägg, ena halvan av nu nedlagda Studio som här visar att han förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som Dan Lissvik. Studio kan ha varit för Göteborgsindien vad Snook var för Stockholmsrappen – början på två mycket intressanta solokarriärer. Samtidigt är det samspelet mellan Lundqvists sånger och Häggs ljudvärld som gör Så e de me de till en så stark upplevelse. En ensam vokalist och en producent rygg i rygg – konceptet har inte fungerat bättre sedan Jeru the Damaja och DJ Premier.
