En vän till John Stephens tyckte att John hade en röst som lät så klassisk att han gav honom efternamnet Legend. John lät det blivande artistnamnet sjunka in medan låtar som Lauryn Hills [I]Everything Is Everything[/I], Jay-Z:s [I]Encore[/I], Dilated Peoples [I]This Way[/I], Alicia Keys [I]You Don't Know My Name[/I], Kanye Wests [I]All Falls Down[/I], Twistas, Kanyes och Jamie Foxx [I]Slow Jamz[/I] behövde hjälp att skrivas, sjungas eller spelas piano på.
Däri låg styrkan hos John Legend, att kombinera det klassiska med det moderna, gospeln med hiphopen. Så också på kommande debutalbumet [I]Get Lifted[/I] som verkligen är det bästa av två världar, här samsas klassisk soul med modern hiphopproduktion -- samma förhållningssätt som gjort Kanye stor i år.
Tar vi bort det moderna i John Legend så har vi Donnies två år gamla [I]The Colored Section[/I], samma röst, samma typ av medvetna sånger om kärleken, familjen och orättvisorna. Donnies perfekta Stevie Wonder-soul fick aldrig några försäljningssiffror att bygga en karriär på, John Legend har alla förutsättningar att gå en annan väg till mötes. Han vet hur man skriver en hit och behåller integriteten på samma gång, han är till och med en mästare på det.
[I]Get Lifted[/I] är dels en otroligt jämn skiva, här finns inga dalar, och dels ett sånt där feelgoodalbum som nästan bara Dave Hollister kunnat släppa ifrån sig förut. Men det som skiljer John Legend från sina kollegor är att han satt sin egen prägel på skivan, det kryllar inte av gäster, det här är Johns show från början till slut. John och hans gudabenådade gospelkörer.
@6byline:Tom Pyl
Skivbolag:
Artist:
