Det har visserligen gått tre hela år sedan John Grants förra album, men under tiden har han hållit sig sysselsatt bland annat med det elektroniska projektet Creep Show som gav ut ett experimentellt fullängdsalbum så sent som i våras. Det samarbetet med Benge från Wrangler fortsätter här, och det innebär att John Grant efter de senaste årens spretiga sökande nu är ganska konsekvent i att kombinera de stiliga softrockmelodierna med syntetiska dimensioner. Särskilt utstuderat är det i Tempest, som bygger en James Taylor-sång på en elektronisk Cabaret Voltaire-botten och kryddar starkt med vintage TV-spelseffekter. Preppy Boy är Soft Cell, Diet Gum leker med Devo och He’s Got His Mother’s Hips är en fullfjädrad synthdiscohit.
Samtidigt håller John Grant fast vid de mjuka melodiska sånger som ger honom en plattform för den där fantastiska rösten, och från sin debut återupptar han dessutom samarbetet med Midlakes Paul Alexander bland annat för de vackrast tänkbara vokalharmonierna. I Smug Cunt är de svepande 80-talssythsjoken mer diskreta, och ännu mer så i Is He Strange, som i sin nuvarande form är det enda som sömlöst hade slunkit förbi på hans mästerliga softrockdebut Queen of Denmark för åtta år sedan. Till en nivå jämförbar med den skivan når John Grant inte riktigt här. Men å andra sidan, vem gör det?
