Den tidigare Kent-sångaren sa att han aldrig skulle släppa ett soloalbum, men trots det befinner vi oss här. Förväntningarna har varit stora. Trots det når albumet Jag fortsätter glömma inte hela vägen fram. Faktumet är att låtarna är ganska mediokra. Varken superbra eller superdåliga. Å andra sidan växer musiken på mig för varje gång jag spelar albumet, men det blir ingen wow-känsla.
Det största problemet är den återkommande gubb-åldersnojan. Den ligger som ett tjockt töcken över albumet – som till stor del handlar om Jocke Bergs uppväxt. I ett meddelande, som släpptes tidigare i år, konstaterade Eskilstuna-sonen att allt ska vara sant.
Han blickar tillbaka i backspegeln och sjunger bland annat om Palme-mordet, den naiva kärleken i småstaden och minnet av att ha testat alla droger innan 18. Berättelserna stärks upp av synthmelodier som stundvis får tankarna att vandra till Kents album Tigerdrottningen.
Jocke Berg låter oss följa med på den här minnes-och-nostalgitrippen i elva låtar. Resan börjar med den magra Barn av vår tid. Det är ett låtnamn som har använts alldeles för många gånger för att det ska kännas som en intresseväckande början.
Senare kommer låten Aniara, där vi får höra att det är dags att dra nu, samt att dagens generation är tuffare på alla sätt och vis. Det är kidsens tur att stå på barrikaden, sjunger Jocke Berg. Jag tror inte jag behöver förklara varför den texten inte fick mig att lyfta på mungiporna.
Att trycka på gamla minnen och nostalgi är knappast ett nytt fenomen när det gäller Jocke Berg och Kent. Bandet byggde ju stora delar av sin karriär på att lyfta fram och sätta ord på känslor som människor lagt ett lock över.
En viktig del av framgången var Jocke Bergs kraftfulla röst. Den finns fortfarande kvar. Samma sak gäller låttexterna. Som ofta påminner om poesi. Men med det sagt saknas det där lilla extra för att få soloalbumet att resa sig.
I stället avslutas albumet med att Jocke Berg önskar att han kunde ta en tripp tillbaka i tiden. Om han hade fått den chansen kan man hoppas att han hade tonat ner åldersnojan.
