Att försöka spela covers så nära originalet som möjligt är en stilövning som kan vara lärande och utvecklande. För musikern. För lyssnaren är det förstås helt meningslös sysselsättning att lyssna på en exakt replika.
Att å andra sidan dekonstruera covers så att absolut inget finns kvar av originalet ter sig lika meningslöst. Varför inte skriva egna låtar istället, liksom?
På Joan Wassers andra coveralbum är det den senare sysselsättningen hon ägnar sig åt, och det innebär att man med stor ansträngning kan identifiera låtar som Prince Kiss och The Strokes Under Control.
Hon beskriver en ansats där hon frågar sig exakt varför hon älskar den specifika låten. För lyssnaren är det dock svårt att identifiera vad det är hon älskar eftersom absolut ingenting av till exempel Blur, Neil Young eller Outkast finns kvar i hennes långsamma, vaga och riktningslösa tolkningar.
Det här är helt meningslöst.
