På sitt nya album 1953 är Jireel mer personlig än vad han har varit tidigare. Albumet är döpt efter året rapparens pappa föddes. Pappan som i somras gick bort i Covid-19. Nu riktar Jireel strålkastaren inåt.
Vad innebär då en mer personlig Jireel? Det finns uppenbart mycket att prata om. Av texterna framgår det att pappan inte var någon ängel. Rapparens känslor är komplicerade. Faderns död, och moderns sorg sätter också framgången i ett annat ljus.
Jireels texter är direkta, tydliga. Det lämnas ytterst lite rum för egna tolkningar. Det är också något med kompositionerna Jireel klär sin sorg i, som stoppar känslorna från att nå fram. Jireels hiphop är skriven och producerad för den breda massan. Produktionen är välputsad. Jireels röst är len och medryckande, men opersonlig. Han verkar vara till synes obenägen att anpassa sin toppliste-poprap till ämnet.
Visst, det är inte omöjligt att kombinera tunga känslor och kommersiell hiphop, titta bara på Drake. Men Jireel lyckas inte kanalisera sorgen genom den poppiga algoritmen. Istället fångas den upp och suddas ut i rapparens feelgood-sound.
