När vi återser Jim White tre år efter debuten [I]Wrong Eyed Jesus[/I] står han fastsatt med handklovar i ett stängsel i Mississippi. Hans forna karriär som modell och professionell surfare (faktiskt!) är långt borta. Kvinnan som låst fast honom skickar en slängkyss när hon kör iväg med hans Trans Am.
Jim White är en särling i södra USA och i alternativcountryn, hur bredbrättad hatt han än har. Rösten liknar ömsom en lågmäld Will Oldham och ömsom en mentalsjuk Johnny Dowd, och musiken är tillräcklig för tvångsomhändertagande och handklovar. Country är grunden i Jim Whites byggen. Här hörs lap steel och steel guitar, här knäpper banjo och mungiga som man förväntar sig inom denna redan hårt regelstyrda genre, men allt som oftast överröstas detta av scratching, spruckna samplade beats, sirener, handklapp och gospelrefränger. Jim White arbetar nämligen tillsammans med en udda samling vänner.
Morcheeba har satt sin scratchtäta triphopprägel på tre spår, där [I]10 Miles to Go On a 9 Mile Road[/I] är tuffast med fragment av samplade beats bakom en kaxig gitarr. Det påminner om Becks moderna country, eller möjligen G Love eller Havalinas om någon minns dem.
När produktionen sköts av Andrew Hale, tidigare med Sade och Sweetback, eller av Q-Burns Abstract Message, DJ från Florida, blir resultatet mycket skräpig blues. Versionen av Roger Millers [I]King of the Road[/I] med en elektrisk röst, banjo, försiktig scratching och knäppa ljudeffekter får puritaner att slita sitt hår.
Sohichiro Suzuki från gamla Yellow Magic Orchestra har producerat ett par låtar med ett mer traditionellt och mycket lågmält resultat. Bilen spelar förstås en huvudroll även här, och Jim White begrundar det öde hans gamla Corvair gått till mötes där den fungerar som fågelbo på gårdsplanen. I stället får han lita till kollektiva färdmedel, som ett godståg på väg mot, eh, kanske Birmingham eller Mobile. I [I]Christmas Day[/I] finner vi en strandad Jim White på en Greyhound Station där högtalarna spelar dåliga muzakversioner av James Taylor-hits.
[I]No Such Place[/I] är en märklig och fantastisk skiva med tolv drastiska berättelser från den amerikanska white trash-södern, som en modern och skitig version av Carson McCullers noveller. Höjdpunkten är den traditionella hillbillysången [I]God Was Drunk When He Made Me[/I] där Jim White förklarar att "...that's why I'm so crazy". Okey. Själv hade jag gissat på orsaker som en trasig barndom, bilradio med spruckna högtalare, ökensol, bensinångor och peyote i lika delar.Skivbolag:
Artist:
