"Som ett historisk dokument från framtiden" föreställde sig Jim James sitt första soloalbum, och så tänkte han ut hela skivan i detalj innan han började spela in, sånär som för trummor helt på egen hand. Skivan ska dessutom fungera som fristående soundtrack till träsnitten i den ordlösa God’s Man, en grafisk novell av Lynd Ward från 1929, men den gör sig bättre om man bortser från alla sådana tankekonstruktioner. Jim James rör sig i sina kända My Morning Jacket-territorum, i Monsters of Folk-marker, i George Harrison-influenser och på många andra håll. Men fint släpig groove och ambitiöst suggestiva popbyggen som A New Life blandas med alltför löst hållna och spretigt arrangerade sånger. Så även om här finns tillräckligt mycket spännande musik för att det inte ska behöva råda något tvivel om att Jim James fortsätter vara en av årtiondets mest intressanta musiker krävs stramare tyglar och hårdare redigering för att han ska komma till sin rätt. Det är han inte man att utföra på egen hand.
