Jesse Malin har aldrig kunnat leva upp till sin debut, det strålande New York-albumet The Fine Art of Self Destruction som år 2002 fick oss att börja yra om såväl Dion och Willy DeVille som om Syl Sylvain och Garland Jeffreys. Trots en röst sammansatt av lika delar sentimental doowop och arrogant CBGB's-attityd är det först när han nu återvänder efter en femårig paus som han når motsvarande höjder. Det gör han genom att fullständigt ge sig hän åt den sortens melodisk NYC-romantik som nämnda förebilder excellerade i.
Han kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Upptemporockern Turn Up the Mains till exempel ger plats för både saxofonsolo, Lou Reed-citat och ett inhopp av Alejandro Escovedo, och på andra håll får gamla Sheena sin första kärleksförklaring sedan 1977, New York Dolls tangeras i något munspelsinpass och MC5-gitarristen Wayne Kramer gästar Freeway. Men eftersom det är just tidlöshet som alltid kännetecknat den här sortens sentimentala och låtstarka rock'n'roll struntar vi helt i sådana invändningar.
