”Must I evolve? Yes, yes, yes, yes.
Must I change? Yes, yes, yes, yes.
Must I develop? Yes, yes, yes, yes.
Can I stay the same? No, no, no, no, no, no, no, no, no, no....”
Att Jarvis Cocker inte accepterar att fungera som guide på det Populärhistoriska museets britpopavdelning är självklart. Han har alltid varit på tvärs med konventioner och han har alltid varit för smart för att lockas att spela på nostalgi. Han måste utvecklas. Han måste förändras.
”Do something new, or do something else”, slår han fast i Am I Missing Something. Ändå är det ganska överraskande när han i inledande Save the Whale laborerar med att härma den åldrande Leonard Cohen, med talad dysterhet i dialog med väna damkörer. Särskilt som han i den ambitionen faktiskt hamnar i bakvattnet på avsevärt yngre Baxter Durys motsvarande arbete med exakt samma komponenter. Elektroniska Sometimes I Am Pharaoh är utmanande i sin obehagliga suggestion, men den sortens avsteg från hans egen utvecklingslinje är ändå untantag på det här sju spår långa albumet.
Med en ordrik och översmart ballad som Swanky Modes närmar han sig uttrycket hos Luke Haines, en annnan låtskrivare vars kreativitet var alldeles för stor för att rymmas i britpopens snäva genreramar. Det är strålande, liksom när han i Must I Evolve? driver upp tempot till den furiösa nivå som han ibland gjorde på Pulps två sista album. För att utvecklas behöver ju inte alls innebära att det nya är oigenkänneligt i relation till det gamla. När Jarvis Cocker är som bäst här, som i singeln House Music All Night Long, är det en tydlig utveckling av den intellektuella brittiska popmusik som han var fulländade i Pulp, och precis som då är det bland det smartaste och mest underhållande den brittiska musikscenen har att erbjuda.
