På sätt och vis får väl Iggy Pop skylla sig själv. När allt kommer omkring var det han som lurade tillbaka James Williamson till musiken från den stabila karriären inom IT, enbart för att kunna fortsätta turnera med sitt återförenade The Stooges även efter Ron Ashetons död. Om han vetat vad James Williamson skulle ta sig an med deras gemensamma gamla demos och singlar hade han nog tänkt sig för ytterligare. Redan den 65-årige gitarristens dödskallemålade ansikte på omslaget får varningsklockorna att ringa, och även om det finns både spänst och tryck i den musikaliska ansatsen förmår förstås ingen av de inhoppande vokalisterna fylla Iggys skor. Mark Lanegan och Jelly Biafra gör åtminstone tappra försök, medan Alison Mosshart, Bobby Gillespie och Ariel Pink skjuter bredvid målet rejält. Enbart J G Thirlwell och Nicke Andersson får till något man kan återvända till utan vånda, den första tack vare oblygt Iggy-härmande och den andra tack vare kraft, energi och engagemang. Men det räcker inte för att försvara en skiva som aldrig borde sett dagens ljus.
