Att Brian Eno är en ljudmästare går inte att ifrågasätta. Men den som överväger att anlita honom som producent bör också betänka baksidorna. Hans audioteorier och -ideologier är svåra att skämta om, och under hans ledning börjar varje band utan undantag uppleva sig som sanna, viktiga och mycket seriösa konstnärer. Fråga Talking Heads, fråga U2, fråga Coldplay. Och fråga James.
Att som lite fånig slå sig ner intill Tim Booth kommer inte på
fråga längre, trots att Brian Eno åtminstone under eget namn inte varit fysiskt närvarande hos det återförenade James. Fånighet och små enkla popsånger är inget James har tid för, och om vi ändå hade velat skulle det ha varit omöjligt att äntra de skyhöga stadiumhästar de numera sätter sig på, uppallade på hemmasnickrande svulstiga riff, stämningsskapande synthsjok och storslagna metaforer.
Den som behöver en skiva intill Kents senaste i sin iPod, i avvaktan på kommande Enofierade album från U2 och Coldplay, finner trygghet i James. Men Tony Wilson, som upptäckte bandet i en annan tidsålder och en annan värld och som har fått Hey ma dedikerad till sig, lär spinna i sin grav, som en skiva baby, runt runt runt runt.
