Brittiska rockarna James har hållit på i över trettio år, med en paus för splittring och återförening. Den här skivan säger att det kanske är dags att lägga ner för gott nu eller åtminstone bestämma sig för vad de vill. Detta är som ett potpurri av postpunk, fotbollshejarklack, nöjeskryssningsschlager, åttiotalselectro, gubbrock och trance. Några låtar är dock rätt schysta, som Alvin, som helt plötsligt sjungs på svängig franska, eller Dear John, med vibb av Pet Shop Boys, Jay-Jay Johanson och Sandras gamla hit Maria Magdalena.
James
WhiplashJag gillade faktiskt James för fem, sex år sedan, när jag var yngre och dummare. Det tog dock inte så lång tid innan jag insåg att de, näst efter U2, är det mest omotiverat pretentiösa band som finns. Whiplas här deras nya skiva, den första på tre år. De är lika pretentiösa som alltid, de spelar fortfarande samma känslosamma, bräckliga gitarrpop, någonstans mellan The Smiths och Tom Petty. Och de |
