Jaheims debut [I]Ghetto Love[/I] är fortfarande precis lika mästerlig som när den vände upp och ner på mitt liv för några år sedan. Han framställdes som r'n'b-sångaren från gatan med säckiga jeans och ghettoarrogans när alla andra r'n'b-snubbar bara var frikyrkliga mesar i sidenskjortor. I min enfald och självförakt trodde jag i säkert flera veckor att det var av den anledningen jag tyckte om honom så mycket, han var ju rockjournalistens våta dröm med ghettoromantik tatuerat över magen och soulhistorien i bakfickan som hemligt vapen. Det var dock väldigt länge sedan jag kände så. Det räcker med att höra [I]Put That Woman First[/I] från hans nya, nästan lika knäckande album, för att förstå varför man är förälskad i Jaheims lika tidlösa som brännheta musik. Det räcker med att han öppnar munnen i [I]Diamond in the Ruff[/I] för att jag ska känna att han gjort årets bästa album än en gång.
Mycket av hiphop-beatsen och attityden från förra skivan är bortskalade, till förmån för den rena soulmusiken. Det gör honom kanske mindre unik men knappast sämre. [I]Still Ghetto[/I] är i ännu större utsträckning än debuten ett renodlat balladalbum utan en enda tillstymmelse till uptempo-r'n'b att välta dansgolv med. Det är en roll som passar honom utmärkt: när alla andra unga r'n'b-sångare övar in avancerad koreografi varje dag sitter Jaheim helt oberörd under sin korkek i New Jersey och sjunger årets vackraste ballader.
Skivbolag:
Artist:
