I samma ögonblick som jag börjar spela Austers höjer jag på ögonbrynen.
Mitt hjärta slår ett extra slag medan vågen av instrument och bubblig sång sköljer över mig. Det är sällan jag blir så pass överrumplad av en skiva, och betydligt mer sällan av ett debutalbum. Jacob Douglas har redan hittat sitt sound – och det är smärtsamt förförande.
Den Stockholmsbaserade artisten kickade igång sin karriär i bandet Sonjagon. Grabbarna från Nacka fick tankarna att sväva iväg till Radiohead och Coldplay. Efter att bandet splittrades har Jacob Douglas ändrat och utvecklat sitt sound. Nu är det så mycket mer.
Austers är en färgglad palett som är fylld av indierock, pop och hudnära texter som är så banala att munggiporna reser sig. Som lyssnare har du redan hört allt, men samtidigt påminner musiken om inget annat. Jacob Douglas har en personlig touch som gör att musiken känns extremt fräsch.
Till slut vet man inte vad man känner längre. Det enda jag vet är att det värmer i bröstet att höra Jacob Douglas sjunga Chagall. Ett verk som präglas av hjärtekross, nostalgi och glädjande naivitet. Den raka texten påminner om diskbänksrealism.
På tal om realism skapades debutskivan under en period då Jacob Douglas var utbränd, enligt pressutskicket. Det var ute på Fårö som han hittade tillbaka till musiken. Albumnamnet hämtade han från en mytologisk plats på ön. Sist men inte minst har han producerat, sjungit och spelat alla instrumenten helt själv.
I korta ögonblick känns det som att Jacob Douglas har för mycket att berätta, vilket innebär att albumet upplevs som långt. Å andra sidan är hans berättelser så pass charmiga att jag lätt skakar av mig det.
Härnäst håller jag tummarna för att vi hör mer från Jacob Douglas. Inte minst vore det intressant att se honom uppträda. Men tills dess fortsätter jag att nynna i takt till refrängen i Chagall.
