Både artistnamnet och albumtiteln är upphöjt i dunkel. Normalt sett brukar dessa faktorer kunna inge en känsla av vad det är för slags musik som väntar, men den här gången är det svårgreppat. Frågetecknet blir bara större när jag fäster blicken vid skivomslaget. Den gråa statyn (Israel Nash) blickar ut i intet, vilket får mig att undra vad det är han spanar efter.
Trots orosmolnen visar det sig att Topaz är oväntat bra. Israel Nash har en mörk röst som både känns harmonisk och som ständigt är på flykt. Det är en skör balansakt, men han lyckas hålla sig på linan.
Countryrocken bara finns i det stora intet, och det känns som att det inte spelar ingen roll om någon lyssnar på den. Musiken känns tidlös och som den inte riktar sig varken till dig eller mig. Albumet förhöjs även av psykedeliska rytmer och inspiration från soulen.
Många människor föredrar oftast det ena eller det andra – antingen är det musiken eller texten som står i fokus. För min egen del är det oftast det sistnämnda som lämnar störst avtryck, men den här gången känns det inte lika självklart.
Genom albumet finns det ett bra samspel mellan musik och sång. Sången får utrymmet som den behöver för att nå fram, och tack vare det skapas även naturliga pauser – som gör det möjligt för verken att sjunka in. Nästa sekund talar musiken för sig själv.
En personlig favorit är den drömska låten Down In The Country. Israel Nash bjuder på kraftiga trumslag, höga noter och en röst som verkligen suger in dig i hans verklighet. Musiken andas frihet. Det här är en låt som väcker liv i minnen från sommaren.
