Då och då genom åren har Iggy lånat sin grymmaste The Idiot-baryton till en standard - One for My Baby, någon Gershwin eller senast i egna varianter på Preliminaires - och varje gång har det blivit tydligt vilket fantastiskt standard-album det bor i honom. Med hel orkester, mäktiga stråkarrangemang och ett knippe låtar signerade till exempel Rodgers & Hart, Harold Arlen, Kurt Weill eller George Gershwin skulle han kunna åstadkomma ett av sina allra bästa verk.
Men det är tyvärr inte det här albumet. Inte på långa vägar. Med litet halvkompetent band där en ensam trumpet är den enda extravagansen har han ägnat någon kväll åt att pliktskyldigt sjunga sig igenom låtar som La Vie en Rose och Everybody's Talkin' - hälften på franska och hälften på engelska - och ingenstans håller engagemang eller arrangemang måttet. Det är ett slarvigt hastverk, och att höra en gäspig Iggy sjunga Beatles-ballad har ingen i världen bett om. Gå omvägar runt den här skivan.
