I Am

11:06 30 May 2000
Lyssnar man på debutalbumet [I]Illmatic[/I] förstår man att Long Island-ättlingen Nasir Jones började rappa när han var nio år gammal. Tre år senare hamnade han i helvetet, eller "When I was twelve I went to hell for snuffin' Jesus", som han själv uttryckt det. En rad som får en att undra om Nasty Nas sparringpartners, de övriga sex i Devestatin' Seven, egentligen inte var demoner. Klart är att Nas unika flow aldrig gestaltat sig tydligare än så. Efter albumintrot till [I]I Am[/I], där effektboxarna hemma hos Trackmasters pangat varenda Nas-hit i sank, följer en knappt godkänd nytagning av första skivans [I]New York State of Mind[/I], som under ett skadeskjutet pianogroove haltar fram ur en gränd i Queensbridge. Kanske inget storartat koncept, men betydligt roligare än Puffys mumlande på [I]Hate Me Now[/I] eller R Kelly-samplingen på [I]K-I-S-S-I-N-G[/I]. För att inte tala om oljefats-maharachin på efterföljande [I]Money is my bitch[/I]. Man kan tycka att det är talande, men naturligtvis inte fel, att [I]We Will Survive[/I] handlar mer om 2Pac och Biggie än om dödsskjutningen av Nas bror, eller bortgångne bäste vännen Will. Nas rappar ju om det som dagligen berör honom, och inte så mycket om det som berörde honom igår. Samtidigt har han alltid tyckt att det är glamourösare att ha FBI i hälarna hellre än att jagas av NYPD som en annan småskojare. Men när det på [I]I Am[/I] ytterligare trubbat av hans rapstil återstår endast [I]Nas Is Like[/I]; singeln som hittills bara tävlar med Redman om årets bästa storbolags-hiphop.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner