Behovet av ett band som Hurricane #1 - en ny, snygg, brittisk rockkvartett som gör musik som känns någorlunda modern och dessutom är bra är kanske större än någonsin. Den brittiska rockscenen har under de senaste åren varit ofattbart seg.
Hade det inte varit för Hurricane #1 hade jag nog gett upp hoppet vid det här laget.
Gruppen har redan släppt två utomordentliga singlar. De gör underbara omslag och dessutom är ju AndyBell med, han som gjorde allt bra i numera insomnade Ride. Jag ville så gärna att den här skivan skulle vara bra. Albumets inledning är lyckligtvis helt knäckande: de båda singlarna, två grandiosa rockkaskader och en stillsam, John Lennon-melankolisk kärlekssång.
Fem av de bästa rocklåtar jag hört i år. De har hittat precis den där nerven som gör bra brittisk rock till fantastisk brittisk rock. Känslan man får av de sista två minuterna i Rolling Stones You Can't Always Get What You Want eller av introt till Small Faces Tin Soldier.
Fast så mycket fräschare, modernare, nyare och piggare.
Om man lyssnar med ett alltför kritiskt öra, kan man säkert höra att de inte är tillräckligt samspelta, att de tenderar att mala på tomgång, att refrängerna stundtals låter norrländsk demotejp - men det bryr jag mig inte om.
Jag har bestämt mig för att älska Hurricane #1 och så länge deras musik får det att brusa i hjärtat, surra i magen och skälva i benen, fortsätter jag med det.
Det mest fascinerande med Hurricanes underbara debutalbum, är att det är den första, brittiska rockskiva på jag vet inte hur länge, som faktiskt inger en känsla av att det finns något (ännu) bättre att vänta. Hurricane#1 är helt enkelt lovande. Lovande. Minns någon vad det betyder?Skivbolag:
Artist:
