Om man tänker sig att en genre blir mer och mer försvagad ju längre från källan den befinner sig så borde väl tysk jazz ligga risigt till. Men från den hippa 60-talsjazzen som gavs ut på MPS till dagens motsvarighet Compost Records och Jazzanova-kollektivet har jazzmusiken trotsat samma naturlag som gjort bastarder av allt ifrån rock'n'roll till techno.
För att göra en nutida jämförelse: big beat och fransk disco blev ointressant så snabbt beroende på att efter några starka singlar från självständiga producenter så ville varenda halvbegåvad entusiast med en sampler göra något snarlikt. De jazziga beatsen kanske i dag framstår som ett lika bra karriärdrag, men det är svårt att tänka sig en jazz-Fatboy Slim. Om Rainer Trüby är den moderna latin-jazzens Norman Cook så kan vi väl lugnt låta honom hållas.
Vad är det då som gör jazz immun mot kommersialisering? Dels kanske musiken är svårare att få grepp om (jazz är ju, enligt Lester Bowie, inget mindre än ett sätt att leva), kanske är entusiasterna som gör skivorna mer respektfulla, pålästa och gör inte musik för att tjäna snabba stålar.
Beanfield har främst med singeln [I]The Season[/I] byggt upp förväntningar som till viss del infrias på albumet [I]Human Patterns.[/I] Det handlar om samma blandning av off-beat- rytmer, loopade ståbasar och enstaka vokala inslag. Inledande [I]Corso[/I] lägger an tonen med hjälp av luftiga ride-cymbaler och funkiga elpianon. Att några spår går i ovanliga taktarter rubbar inte den blanka yta som får de avancerade rytmmönstren att kännas som easy listening.
Det jag möjligen saknar hos Beanfield är den ruffighet som finns hos engelska kollegor som I.G. Culture och People-etiketten, men så länge Jazzanova inte har släppt något album duger Beanfield bra.
Skivbolag:
Artist:
