Det tar bara några sekunder innan jag hör det – det lite arabiska soundet i första spåret och tillika singeln som släpptes tidigare i år. Det där man tenderar att tycka så mycket om både på detta och ett annat album som släppts under året. Här komplett med spetsig rap och djupaste bas. Kanske är det dags för trumpeter och pianon att bytas ut mot arabiska tendenser nu? Den här EP:n börjar lovande så. Det är unikt och utmärkande.
Vem e Homan? Homan är cool, det säger han själv i alla fall. Och att döma av denna EP stämmer det till en början. Men det blir lätt problematiskt när det vassaste spåret inleder. Ett par låtar senare kommer jag på mig själv med att helt ha zonat ut. Vad har han sagt? Ingen aning. Det hamnar helt i bakgrunden för andra oväsentligheter trots att jag går tillbaka och försöker igen. Det här är bra att promenera till eller att spela på ett dansgolv, men inget man stannar upp och lyssnar närmare på. Vem e Homan? Jag vet faktiskt inte riktigt.
