Hinds tredje fullängdare The Prettiest Curse är en käftsmäll. Bandet tar för sig i varenda ton, melodi och textrad. Trots att de alltid varit energiska är detta en spännande utveckling av den lo-fi indiepop som vi hört sedan EP-debuten 2015 och skivan året därpå.
Även om Very Best of Hinds So Far/Leave Me Alone är det very best i min mening, så finns det mycket bra och uppfriskande att hämta här. Bandet har vuxit sig större och modigare, skickligare och mer komplexa. Ja, det är helt enkelt en klassisk pokemon-evolution från gulligt odjur till gulligt vidunder.
Hinds har rört sig från att främst uppfattas som festliga tonårstjejer till att ilsket och öppet prata om sina egna upplevelser som unga spanska kvinnor. De inkorporerar även det spanska språket i texterna mycket mer än tidigare. Till ytan är det fortfarande snabba gitarrer i samma stil som tidigare, men låtarna har ett personligare djup. Hinds vågar för första gången visa en skörhet. I Riding Solo sjunger de “If I get sentimental, it’s ‘cause I fucking miss home” trots att turnéerna ser ut som ett enda långt kalas på bandets Instagram.
Men djupet tynger inte slutresultatet. Hinds är fortfarande lekfulla och de experimenterar vilt med ljudeffekter som bland annat visslingar och det härliga ljudet när en burk öppnas. Det känns fint att ungdomen och humorn hänger med Hinds oavsett.
