"I Forgot About Songs" förklarar Annika Norlin inledningsvis på sin återkomst. Glädjen över att hon kommit på sångerna igen är stor, och över att hon inte bara tar vid där hon slutade utan hittar nya uttryckssätt likaså. Fortfarande är hennes texter ordrika och till synes självupplevda, och man känner igen den energiska gitarrpopen i hennes tonåriga Sliding Doors-möte med vänliga nazister i Last Night Bus och än mer intensivt i singeln I Was Jesus kontroversiella humanism.
Men i övrigt är det här istället avskalat och ofta stilla. Melodierna är sparsmakade både i gester och i instrumentering, med rytmer ur en gammal rytmbox, genom handklapp eller i The Crawler rentav enbart andningsljud. Men om ljuden är bräckliga och elektronisk surrande har Annika Norlin röstmässigt aldrig låtit bättre, till exempel i balladen Raspberry Lips, och lika klart är vemodet och rättframheten i texterna. Även om de genom att vara på engelska inte är lika omedelbart drabbande som i Säkert! är de som alltid en avgörande orsak till att vi aldrig glömmer Annika Norlins sånger.
